Wow, nästintill ett jubileumsinlägg ju.
(Oh, the pressure!)

Anywho.

Jag är en sån där person som ohyggligt lätt blir uttråkad.
Och då menar jag uttråkad till den milda grad att hela min värld blir gråtråkig och allt
bara känns som skit. Man skulle kunna tänka sig att detta inträffar efter kanske några dagar
av sysslolöshet.
Men icke.
Bara efter några timmar av att sitta hemma i soffan börjar det klia i kroppen på mig.
Det jobbiga är att jag dessutom blir kräsen, så val av aktivitet begränsas dessutom.
Plugg, tv-tittande, socialiserade är uteslutet när jag väl är i detta uttråknings-mode.
Att träna kan fungera, ibland. Om jag har tur.
Men oftast skiter sig även det...

Som den söta prins M är försöker han allt för att gaska upp mitt sugiga humör,
och efter lite muttrande, irriterade blickar, djupa suckar,
lite gråt blandat med skratt (man kan oftast inte avgöra om jag skrattar eller gråter i detta läge)
från min sida, så har han fått upp mig på topp igen.

Just en sån dag har jag haft idag.
Och bara för att M är så söt och får mig på bra humör igen,
så köpte jag en stor glass till honom.

Om inte det är kärlek, så vad?