som bekant gick jag för ett år sen ned ca 25 kilo.

inte av den härligaste av anledningar, men det var alltsamman

en vändpunkt i mitt liv. jag har alltid känt mig som en mullis.

en mindre värd person pga den övervikt jag hade då. och egentligen

tyckte jag inte att jag var jättetjock då heller. men ändå, en mullis.

 

den här självbilden är så insprängd i mig fortfarande, att jag inte har

någon som helst uppfattning om hur jag ser ut idag. jag går fortfarande

med samma bild av mig själv. känslan av att vara stor.

och jag är inte direkt liten nu heller, och det kommer jag nog aldrig bli för

jag är lång och vill vara tränad. det är inte jag att vara spinkig.

 

men jag har bytt tjockiskänslan mot en påtaglig rädsla att bli tjock igen.

varje dag. alltså VARJE DAG måste jag kolla mig i spegeln för att mäta,

se, disikera mitt utseende för att se om jag har fallit tillbaka.

jag kan vakna med en intensiv ångest om att jag har gått upp kilona igen.

 

om jag fick en önskan vore det att jag kunde radera den känslan och 

självbilden. jag är så oerhört trött på den.

...eller nä. 

 

men jag har iaf börjat äta "typ" LCHF.

iallafall min tolkning, vilket innebär en icke-absolutistisk hållning.

dvs jag KAN äta knäckemacka, unna mig en bulle på helgen 

eller så. men jag försöker så gott som helt utesluta kolhydrater

till och i maten.

 

idag till lunch åt jag till exempel fylld kycklingfile med sås.

(jag hade nämligen ingen sallad kvar) men det gick jättebra.

det är ju egentligen bara en vanesak att man måste ha ris eller 

potatis till.

 

sen har jag också börjat löpträna igen! skitpepp!

 

jag vet inte, mitt bloggintresse är nere i botten just nu. 

har fullt upp på instagram och twitter så det känns som att

all energi läggs där och tyvärr blir bloggen lidande.

 

är det ens någon som läser här??