det stretar i fingrarna att skriva om den.

jag får svälja två gånger om bara för att kunna viska om den.

för jag är så rädd att den ska försvinna.

den sköra lilla lyckan.

för varje gång den gör sig påmind och värmer i magen, och man får sån

lust att bara skrika ut den, så är jag så livrädd att jag sekunden senare

spyr upp den. och att den försvinner.