Det är något som känns annorlunda i hjärtat.

Jag kan inte sätta ord på det, eller jo jag kanske kan men jag kanske inte vill.

Jag kanske inte vågar. Jag är inte så arg längre.

Det är en sak att säga något men en helt annan sak att faktiskt känna det men nu,

nu tror jag att jag är där. Eller i alla fall i närheten.

Jag ramlade över något jag önskar att jag inte ramlat över och min första instinkt är paniken.

Den som funnits där så länge, som om kroppen har vant sig med att reagera i panik.

För att det är så den har betett sig under alla dessa månader...

Sen ett djupt andetag, måste jag verkligen reagera såhär?

Känner jag verkligen såhär? Nej.

Jag känner en besvikelse över att vissa saker har blivit som de blivit men även en nyfunnen förståelse.

Allt handlar om tajming.

Jag är bara ledsen över att den ibland har varit fel.

Jag antar att man måste satsa för att vinna.

Jag spelar aldrig högt i livet, tycker inte om casino eller tävla om pengar.

Är feg när det kommer till aktier och har bundit räntan på mina lån.

Föredrar lön framför egenföretagande och vill ha stenkoll på min ekonomi.

Riskerar aldrig i materiella ting men riskerar allt i kärlek.

Att man kan fungera så...