Det är när man inte vill ändra på en person. 

När hans blick föder tusen och åter tusen fjärilar i magen.

Och gör benen så svaga att de inte går att stå på.

När det känns mer i magen för varje gång han rör ens kropp.

När det inte går att tänka, vara eller göra något utan att ständigt

tänka på honom.

 

När det enda man tänker på är när man får vara i hans armar igen.

Det lugnet går inte att jämföra med något annat.
När hans armar är runt mig och hans läppar snuddar vid min hals.
Och hans röst stilla viskari mitt öra. DÅ. Då stannar min värld. 

Då är allt tyst, och tryggt.
Då är jag som mest lycklig.

Det känns när det är på riktigt.
Man vet.
Och man vill ha mer.