podcast om att "bli ihop". den talade så rakt in i mig att jag kände mig

tvungen att skriva. få ur mig. för det handlar om att inse hur man är och

varför man gör de val man gör.

jag har börjat inse att jag är en person med hjärtat utanpå.

jag är inte alls rädd att dela med mig eller släppa in någon i mitt liv.

inte heller för den delen sätta på kärleksgasen. 
jag kan gasa utav bara helvete när jag hittar någon som är intressant.
och jag gör det ganska brutalt så tillvida att jag går huvudstupa in

och inte tänker på att skydda hjärtat ens lite.

jag skulle önska att jag gjorde sanning av det jag vet i teorin.

att vänta, att lyssna efter varningsklockor, inte vara så naiv.
men det är just det, jag ÄR naiv. jag älskar kärleken.

att vara kär. att gå i pirret och inte släppa tanken på den personen.

kruxet är bara att det ska gå åt båda hållen. inte bara från mitt håll.
(eller för den delen bara från hans). det största problemet för mig är att jag

inte riktigt ser när jag börjar göra avkall på mig själv. när jag börjar

gå över eld och vatten och jaga och försöka finnas överallt i hopp om
att vara där han är. det är just då som jag skulle behöva stoppa och säga:

för jag vill vara den viktigaste för dig.

den du tänker på hela tiden, undrar vad jag gör och hur jag mår.
den du skrattar med och inte kan vänta på att få berätta något för.
jag vill inte bara vara den som finns till hands när det passar dig.
eller in väntan på nåt bättre.

nej, från och med nu ska jag inte nöja mig. jag ska ställa krav och

inte låta någon annnan ta makten över relationen. 

exakt såhär känner jag mig oftast: (men no more!)