att beskriva sig själv i ett inlägg är ju omöjligt, så därför får ni en komprimerad
story of my life. alltid finns det väl något ni inte visste tidigare.

född och uppvuxen i ett sutteränghus i salem i mitten av det härliga åttiotalet.
här hade jag nära till mina kusiner och fastrar (min ena faster var min gudmor
och tillika den bästa extramamman som fanns). jag bodde lika mycket där som hemma.

när jag var fem år så flyttade vi till skarpnäck till en stor och fin lägenhet
och det var här jag gick mitt första skolår. det var ingen höjdare kan jag säga.
osynlig och liten och hade långt till närmaste vännen. lekte mycket ensam och
tittade alldeles för mycket på tv.

vid åtta års ålder flyttade vi igen, den här gången till landet - västerljung.
att flytta till en by utanför trosa var det många i klassen som hade roligt åt.
att byta klass, ort och liv var det bästa som kunde hända mig. jag kom till en liten
skola, 1-6 med bara en klass i varje nivå. här syntes jag, alla var snälla och ville
bli kompis.. redan innan jag kom till klassen hade de gjort en present till mig.
men bäst av allt var naturen och allt därtill - det var då jag började rida.
jag hade många kompisar, men en bästis; ellinor. vi gjorde allt tillsammans,
hade hästar, kollade på film, gick på discon - allt!

mellanstadietiden var otroligt jobbig för mig och min familj. min morfar, gudmor (faster),
fasters man och deras hund går bort. sorg i hjärtat som inte går över, trots att jag
bodde i stallet för att söka tröst. den här tiden färgade mig för livet, sedan dess
har jag alltid känt att en bit av mig saknas. och det kommer alltid saknas mig.

sen kom högstadietiden med allt var olycklig kärlek hette. ÅR av olycklighet.
men år av skratt och tokigheter med min bästa lena, malin, kristin mfl.
här har jag också fullt upp med hästarna hela tiden. tränar hoppning för en
av sveriges bästa hopptränare.

det som kom att förändra mig var när jag gick i tvåan på gymnasiet. då träffade jag
min M. min stora kärlek, min andra hälft, min saknade pusselbit. ingen kunde väl
ana att jag efter snart tio år tillsammans fortfarande har pirr i magen och
samma förälskelse som då. sjutton år med ett bagage av olycklig kärlek, så
träffar jag mannen med stort m som får mig att bli total.

efter det har allt gått som på räls; jobb på bomans ett par år, sedan flytt till örebro
och tre års plugg och sen fast jobb på mitt drömjobb, och en återupptagen ridkarriär.

vad är nästa steg?