Jag minns när jag var sjutton år.

Minnet är iofs selektivt och lite lurigt.

Men jag minns sena nätter med mina tjejer, vodkadrinkar, olycklig kärlek, brev från min sis om allt och inget, gymnasietiden med allt vad den innebar och hur rädd jag var för att inte passa in. Jag minns pojkar som spelade gitarr, jag minns problem som var avgrundsstora, och trappor man kan somna ståendes i. Jag minns buffyskorna som ramlade av och tvkvällar framför Big Brother med sis i luren. Jag minns konstiga hemmafester och blickar som pirrade i magen. Jag minns min första dejt med M och vad som skulle bli min framtid.

Minnet är selektivt. Och det är lätt att romantisera saker.
För jag minns att jag verkligen hatade att vara sjutton år.
Samtidigt som jag verkligen älskade det.

Men mest av allt minns att den enda som förstod,
den enda som verkligen förstod - var Håkan Hellström.