Det skrivs om ångest. Det skrivs om skräck. Inför att bli vuxen.
Jag har haft det länge. Jag har tänkt på det länge.
Men den där ångesten är egentligen... ingenting. Den är ett hjärnspöke.
Den är ett fenomen. Den existerar inte. Inte egentligen.
Det har blivit en grej att oroa sig. Att hajpa upp sig och ösa galla över hur
man inteinteinte vill bli en sådan där människa som gör ditten och datten,
som beter sig si och så.
En människa som personifierar allt som man fått för sig är raka motsatsen
till vad man är nu. Anti-barn. Anti-ta färjan över till Danmark med hela familjen
à 4 pers i bilen för xxx kr.
Anti-latteföräldrar.
Anti-diskutera framtida barns avföring med sina latteväninnor.
Anti-stereotyp.
Jag pekar inte ut någon, jag är likadan. Jag är lika anti. Lika fördomsfull.
Jag är kan känna en fruktansvärd rädsla ibland.
Rädd för att bli annorlunda den dagen jag skaffar barn.
För den dagen kommer, hur mycket jag än försöker förneka det; hur mycket
jag än försöker övertyga mig själv om att jag ska levalevaleva innan det byts blöjor och ammas -
om det nu ammas. Jag börjar acceptera det nu.
Att jag är på väg dit.
Att det där levalevaleva är ju fan bara vanlig vardag.
Fast det blir väl vad man gör det till. Och jag har inget emot vardag. Vardag är.... bra.

Äh.
Det löser sig nog.
Äldre blir man vare sig man vill det eller ej.
Skit i det.
Hakuna matata.
Fuck yeah.