Oh så synd det är om mig.
Faktiskt jättejättesynd.

Det är så att även om min provisoriska (aka. förbannade, irriterande, fördjävliga) tand
sitter fast så hjälps inte det när min oro om att den helt plötsligt ska trilla ut är så stor
att jag nästan inte vågar äta. Så illa är det.
Och det blir nästan värre och värre för var dag som går ologiskt nog. Men jag får ju ändå i
mig de viktigaste målen iallafall. Men inte om oron fortsätter såhär.

...när jag väl ska dit och få min riktiga tand ditsatt, är jag väl så smal att jag måste tvångs-
inläggas eller så. Och inte sover jag bra på natten, heller.


Kommer nog behöva matas intravenöst snart känns det som.
Eller söka upp nån jävligt bright psykolog.