Ensam hemma ikväll när M kollar på fotbollen med grabbarna i klassen.
Tråkigt att vara ensam, men kanske nyttigt för mig, och säkert kul för M :)
Det borde dock vara förbud på att roa sig sådär på en vardag, när vi andra jobbar
och står i.

Ensamheten ger mig också extra utrymme för min nära vän; fru ångest.
Hon gillar att smyga sig på när jag är själv och inte kan skingra tankarna med
någon annan att prata med. Jag har märkt att hon kommer ofta när det blir
lite extra mycket att göra, eller när jag får nya saker att tänka på.

Nu närmast är det nya, fler och större arb. uppgifter som orsakat fru ångest
anfall. Jag vet ju att det inte är ohanterbart, det jag ska göra, men ändå så blir
det jobbigt för att jag ännu inte har helt 100% koll på allting. Har ju inte varit där så
länge än, så jag kan inte uppskatta hur stora uppgifterna verkligen är. Ofta så verkar/känns
det större än vad det är, så när jag väl gör det tar det inte så lång tid. Men det är som vanligt
med mig; jag är lite för feg och förstorar upp allt och ser bara svårigheterna och tror inte på
mig själv. Men sen när någon puttar mig, tvingar mig att genomföra det, så klarar jag det galant.

Det är bara så dumt att jag får känslan av att jag inte har koll/ordning på allt. Jag är så
rädd att glömma bort något, eller att det ska bli fel... Men jag måste börja inse att det
faktiskt bara är att fråga om hjälp om det är något. Och om jag skulle göra något fel,
så är jag ju bara människa. En människa som faktiskt får göra fel.

/Jeanette -borde inte lämnas ensam hemma med fru ångest - Rådström