Orkar inte skriva något genomtänkt idag.
Begravningen var jättefin men otroligt jobbig.
Kände mig nervös så fort jag kom in i kyrkan och såg skymten av kistan.
Mina händer bara skakade.
Så svårt att se hennes fina foto. Kändes fortfarande så levande.

Tårarna föll och föll hela ceremonin och för ett tag trodde jag inte
att jag skulle orka gå fram och säga ett sista farväl.
Vill inte att du ska försvinna. Vill inte, vill inte.

Sorgen efter dig känns bedövande idag.
Så svårt att förstå att du inte ska finnas i våra liv nåt mer.
Att inte få uppleva saker tillsammans med oss,
efter att i hela mitt liv haft dig i våra liv.

Du fattas mig.
Sov gott älskade faster.