jag kryper liksom in i mig själv lite och funderar över saker.
livet.
vänner.
familj.
kärlek.
människor.

jag får höra att jag har höga förväntningar.
att det är därför jag blir så besviken. men jag undrar.
jag tycker inte att mina förväntningar är höga.
inte alls faktiskt.

inte om man ser till att det enda jag egentligen förväntar mig
är att man är ärlig, säger som det är och inte bara struntar i en.
jag tycker faktiskt inte det är för mycket begärt.

sen finns det underbara människor runt mig också.
som gång på gång förvånar, överraskar och ger så mycket
kärlek och värme så jag spricker. jag är innerligen glad att
ni finns och att ni står starka vid mig.

något som också bevisades i lördags var att kemi aldrig försvinner.
den finns där och kan vara så stark att den går att skära igenom.
blickar som knappt kan mötas utan att det känns som att man 
fullkomligt sugs in i varandra.

det är häftigt.
och det får mina knän att svikta.